Gips. Av med det gamla. På med det nya. Har ett stort kors i handen. Kan ärr vara troende? Lillfingret har förlorat en sena för gott, går att böjas men kommer aldrig gå helt in i handen igen. Tur att jag har övat på att dricka te på kungligt vis. Örebro vill börja dejta en gång i veckan framöver, får väl gå om jag får kaffe.
Känseln ska jag förbereda mig på att den är puts väck har de sagt åt mig. Den kan ju återvända. Inte allt, men en skyddskänsel kan komma om några år. Men förvänta dig inget. Dock är det bara ring-och långfinger som är känslokalla. Lillen, peken och tummen lever, tack och lov!
Fingergymnastik fyra gånger per dag. Går väl sådär. Bättre och bättre, men att knyta näven känns väldigt långt borta. Tänk vad ett litet Erdinger-glas kan ställa till med. Det fina i det hela är väl att jag var en millimeter ifrån att förstöra tumleden, hade inte varit kul då en tumme är väldigt svårlagad och dessutom extremt viktig för handen.
Nästa vecka ska detta gipset bort. Hoppas jag slipper ett tredje. Dock är handen smal som en barbiedocka. Och gul. Varför är du gul? Dom sa att jag inte får göra armhävningar än. Synd. Jag som gör så mycket armhävningar, fyra per livstid ungefär. Det kommer bli svårt att vänja sig av med.
Det tråkigaste av allt är att jag har fått tacka nej till fina jobb både i Stockholm och i Göteborg pga detta. Hoppas för allt att fröken höger ska bli funktionell igen så att jag kanske får en andra chans, hade vart finare på cv:et än en sjukskrivning.
Nu är det ju bara att kämpa på med vardagssysslor. Duscha, tvätta ansiktet, borsta tänder och sätta upp håret är värst. Och att inga kläder går över gipset. Varför har alla jackor muddar? Muddar borde dö. Börjar tröttna ordentligt nu. Läsa böcker och kolla på serier är inte lika kul när man inte har något annat val. Den där avlivningen känns lite mer lockande nu. Skämt åsido, men nästa person som säger "High five! haha" kommer få en spark i skrevet. Det blir liksom självförvållat.