När man inser var man står och inte gillar vad man ser så måste man ändra fotriktning. Men hur gör man det om man står på en klippa vars platta mark är den knappa ytan av ens egna fotsulor? Man kan med försiktiga steg klättra nerför klippan och sakta men säkert inta havets främmande område för att simma mot ett stadigare berg.
Eller så kan man göra som jag gör när jag blir förbannad, helt enkelt dyka ner i havets iskalla mörka vatten och i ren panik ta ut all sin styrka på de första simtagen mot det där berget. Det man inte tänker på är att man tar en och annan kallsup och måste stanna, och när man stannar så känns det som om man sjunker.
Man borde helt enkelt inte titta ner, utan vänta tills denna rangliga klippa så småningom närmar sig det där berget så att man enkelt kan kliva över och vandra på fast mark igen. Ända tills stormen och havet har gjort det stadiga berget till en ranglig klippa och man måste hitta en ny.
Eller så kan man ju fastna i det där kalla vattnet och vänta på att hajen ska komma och sluka en hel, på det viset slipper man ju ta itu med lidandet själv. På det viset behöver man aldrig vara modig, då kan man vara en feg liten lort i ett stort främmande hav. Låter som en dröm, ey?