'
Hälsar vi på någon vi möter så stannar vi inte, vi säger ett enkelt hej, ett litet leende och fortsätter rakt förbi. Är det något fel med en vara vi köpt i en butik så går vi helst inte tillbaka och klagar, man vill ju inte vara till besvär. Blir man erbjuden något så säger man automatiskt nej. Folk som bjuder kan ju inte mena det. Sätter sig en främling bredvid en i bussen så tittar man åt två olika håll. Och om det blir ett helt säte tomt under resan så flyttar sig den som sitter längst ut dit. Råkar vi, mot all förmodan, möta någons blick när vi promenerar på stan tittar vi genast bort. Ser vi någon halka så låtsas vi attv vi inte såg det. Vi låtsas helt enkelt att världen runt om oss inte existerar. Allt för att vara så artiga vi bara kan.
'
Är man nere en dag så får man helt enkelt dra på mungiporna och låtsas som ingenting, man vill ju inte vara en dramaqueen! Men i hemlighet går man runt och bara väntar på att någon ska se att man är lite svag och fråga hur det är. Skulle någon se igenom en och faktiskt fråga hur det är så får man panik och svarar snabbt att det är okej och ger ifrån sig ett stort leende. Visa svaghet? Pyttsan!
'
Självklart tittar vi på folk när de inte ser oss, och den ena är för smal, den andre är för tjock, den tredje är för ful, den fjärde är för snygg. Varför vara nöjd med sig själv när man kan jämföra sig med alla andra? Och varför vara nöjd med andra när vi mår så bra av att placera folk i fack och i lägre statusar?
'
Om någon mot förmodan skulle vara överdrivet glad, ha annorlunda kläder, hälsa högljutt och vinka stort och faktiskt prata med "fula" människor, ja då är denne estet. Och esteter ska man akta sig för, hujeda mig, de kanske smittar?
'
Ibland blir jag så trött på de svenska normerna. Och alla himlans fördomar som de har präntat in i ens hjärna och som man måste fila bort med en "rymma ur fängelset som tecknade tjuvar"-fil. Särskilt en dag som denna, när jag inte högt kunnat säga vad som gnager och irriterar mig. Jag är ju en svensk, så jag låtsas som om jag inte bryr mig och sitter med ett lagomt leende och låtsas att jag är på tipptopp likgiltig över hela världen. Ja förutom krig, hitler och melodifestivalen då.