i Louise huvud

Jag tror det är då det händer. Det är då det går för långt. När man helt plötsligt ger allt man inte har, då har man ingenting kvar för kommande stunder, för man har redan gett det. Det är då man tar slut. Det är som att handla på kredit. Handla för något man inte har. Det är en risk som inte har något skyddsnät.

Jag kom att tänka på det på gympalektionen vi hade härom dagen, vi fick i uppdraget att springa varvet runt, det lag som kom först i mål vann, så självklart tog man ut all sin styrka på att springa så fort man orkade för att komma i mål först. När vi väl kom i mål, pustande, stånkande och flåsande så fick vi helt plötsligt samma uppgift igen. Varvet runt. Vi hade redan gett allt varvet innan, vi hade ingenting kvar, men vi gav järnet ändå. Vilket järn? Jag vill se det som att vi lånade styrkan för de kommande minuterna, sen var vi heldöda. Och jag tänker att det är lite livets gång, man vet inte vad man får för uppgifter och när, men helt plötsligt kanske man står där och måste ge allt för att klara sig. När man har kommit fram pustar man ut, totalt utmattad, men helt plötsligt slår livet tillbaka på en och man måste ge allt igen för att klara sig, hur klarar man något sådant? Hur mycket energi kan man låna från framtiden, och hur många varv runt kan livet kasta på en?

Jag antar att vi, som levande hybrider, måste lära oss att alltid spara lite extra energi i bakfickan som vi kan ta av, bara ge 95% när vi vanligtvis ger 110%. För det kommer inte fungera i längden om vi hela tiden lånar lite energi från framtiden för att överleva, för tillslut har vi tagit all vår energi vi fått. Den som ska räcka hela livet. Slut. Finito. Over. Trist läge.