Två månader av intensivt produktionsjobb sätter sina spår. Rampfeber. Trots att jag är galet trött i kropp och huvud och har tappat ett antal hjärnceller efter Tess/Vicki-rollen så saknar jag att inte åka till tempelriddaren klockan nio varje dag och komma hem halv tolv, äta, sova och åka tillbaka igen. Och det har bara gått en dag... Jag inser nu att vi faktiskt inte kommer ha någon mer teater iår, på gymnasiet, det skär i hjärtat. Fast att ha hela torsdagarna och fredagarna lediga resten av året läker ihop det liiiiiiite. Men jag går ju teaterlinjen av en anledningen, ingen mer produktion så långt mitt lilla öga kan nå just nu. Jag har ju faktiskt ingen som helst aning om när jag får chansen att stå på scenen nästa gång. Det skrämmer mig väldigt mycket. Jag vet ju inte om jag kan få en roll någon mer gång... Läskigt. Söka scenskola minst en... två.... tre gånger blir iallafall.
Den skrämmer mig, den där känslan. Den man får när man tänker på hösten. Jag vet verkligen inte vart jag ska då. Stå på egna ben, ta dagen som den kommer, den som lever får se och allt det där gör mig illamående, så nu går jag ner och kokar en kopp te.