i Louise huvud

Jag funderar. Vem är jag? Hur vet jag det, och vad händer med världen? Jag kan ibland känna mig ganska vilsen. Men vem vill höra om någon som har trampat snett när en annan har brutit foten? Vem orkar lyssna på gnäll om ett halvfyllt glas när det finns de som har ett tomt?

Jag är en sån person som inte riktigt låter mig läsas. Jag klarar inte riktigt av att bli konfronterad. Men när började jag spela blåst? Eller rättare sagt, när sjönk min intelligens så lågt? Det är inte för att låta duktig eller något sånt, men jag var smart. En gång i tiden var jag smart. Det var en av de saker folk kunde säga var bra med mig "Du är ju iallafall smart" - kanske inte världens pep-talk, men jag var ju iallafall någon, något. Vart tog det vägen? Jag vet mycket väl att jag kan spela dum för att försöka höja någon annan, men när tappade jag greppet? Det är så förvirrande när man plötsligt inser att man står på en helt annan plattform mot vad man gjorde. Kanske har man en gräns. Kanske så har alla människor en gräns för vilken intelligens de kan få, och när de nått den så stannar de där? Det är självklart att man lär sig nya saker varje dag, men hur mycket kan man fördjupa sig?

Det ger inte direkt någon motivation när man inte kan nå högre heller, när man är nästan där, men inte riktigt. I allt man gör. Om man nu har tappat det som man var någolunda bra på, vad gör man då? När ingen längre säger "Det här, det är DU så bra på!" När man inte längre får bekräftning, vad gör man då? Talanglös. Existerar det?

¨

Om jag stannar upp och ser tillbaka på mig själv så ser jag en förändring, jag ser att jag har på mig kläder jag ALDRIG skulle tagit på mig för något år sedan, jag ser saker jag ALDRIG skulle gjort eller ens tänkt. Jag kan se framför mig vad jag vill vara, jag kan se bakom mig vad jag inte vill bli. Frågan är; kommer man någonsin bli som man vill vara? Eller trampar man fel när man försöker bli något man inte är?