Jag tänkte på något Herr Alling sa, eller nej... han kankse vill att jag kallar honom Morgan? Iallafall så pratade han mycket om självförtroende, eller synen på sig själv. Att man ska ställa sig i spegeln och INTE se alla fel, titta på sig själv och säga "Jag är inte snyggast i världen, men god tvåa!" Eller något i den stilen. Smart, sant och smart igen.
Utseende har aldrig varit min starka sida. Det har istället alltid varit en av mina svaga sidor. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat åt ett annat håll när jag gått förbi en spegel bara för att slippa se odjuret som är där. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit framför en spegel och verkligen tryckt ner mig själv över allt negativt jag sett. Jag vet inte hur många sminkningar, frisyrer och kläder jag har testat bara för att hitta något som kan få mig att se bra ut. Jag vet inte hur många gånger som jag har jämfört mig med alla andra. Jag vet inte varför jag har låtit det spela sådan stor roll. Jag vet verkligen inte varför jag inte har kunnat vara hemma en dag utan att tänka på vad jag haft på mig eller hur håret sett ut. Jag vet inte varför det är så viktigt i dagens samhälle.
Jag vet absolut inte varför det är så viktigt för människor att tala om för andra att de är fula. Jag ser inget som helst nöje i döma efter utseende på det sättet. Varför inte bara hålla tyst? Är det verkligen så viktigt att en människa får veta att någon tycker att den är ful? Nej. Jag blir så arg, jag kan inte för mitt liv förstå vad som är underhållande med att säga i ansiktet till någon att den är ful.
Jag förstår värdet med att ge och få en komplimang. Jag förstår varför man höjer en person, jag förstår hur man kan le när man får en annan person att le. Jag föstår däremot inte hur man kan le när man fått någon annan att bli ledsen.
Jag förstår absolut inte varför jag tog åt mig.
Men jag bestämde mig, jag bestämde mig för att skita i allt sånt. Jag ställde mig spegeln och gick inte därifrån förrän jag hittade nånting jag tyckte om. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll om jag var ful eller inte, vet ni vad? Det hjälpte. Jag kan gå utan att bry mig nu. Det är klart man känner sig lite gladare de dagar man faktiskt känner sig fin, det är klart man är på lite dåligt humör de dagar man känner sig ful. Eller är det verkligen så självklart? Varför?
I bussen förut så kom jag att tänka på att vi gjorde alla hjärtansdagkort i femman, som folk fick skriva på vad de tyckte om en, anonymt. Efter några "fin handstil" "snäll" "rolig" osv så fanns det ett "söt". Jag visste inte vem som skrivit det, om det var en kille eller tjej, men jag ville inte veta det heller. Jag ville bara veta att det fanns någon som tyckte att jag var söt. Och det kom jag att tänka på, om någon tycker att det här är sött:
...så borde det ju finnas hopp för mig ;) Och föresten spelar det ingen roll längre, jag trivs med mig själv. Jag kan bjuda på den jag är, för jag vet att jag inte är snyggast i världen, men längst ner på listan är jag inte heller.
Tack och hej, broccolisoppa.