i Louise huvud

Hoppet. Jag står för hoppet, jag står inte för hoppet. Jag tycker om ordet; hope. Jag tycker om att hoppas, att fortfarande tro att allting ordnar sig. Det ger en lugnande känsla. Jag tycker om att hoppas på det bästa. Jag tycker om att leta efter den positiva sidan.

Men på ett sätt har jag gett upp hoppet totalt. Eller håller på att göra. I vissa fall är det bara dumt att hoppas på något. Man blir ju bara besviken, jag tänker på en speciell del här. Varför skapa massa förhoppningar och förväntningar för att sen få dem raserade? Varför tro sig fånga en björn när man är på rävjakt?

Jag gav ju upp, det gjorde jag. Ett helt år höll det, det var riktigt skönt. Det var riktigt skönt att bara släppa det, att inte försöka, att inte hoppas. Men det håller inte längre. Jag önskar att jag kunde hålla det ett år till, eller att det skulle hända något. Men jag har ingen lust att gå runt och skapa massa förväntingar i onödan. Förhoppningar, förväntningar, förödelser. I guess I am a hopeless case.