Okej, negativitet är aldrig kul, men hur ska man kunna njuta åt andra, är min fråga? Varför får man inte klaga, släppa ut lite frustration, bara för att det finns någon där ute som skulle vilja vara i ens situation? Finns det isåfall NÅGON som får klaga? Nej jag tror inte det. Men visst kan det vara skönt att klaga? Släppa ut lite negativitet som har suttit kliande i örat lite för länge, bara göra sig av med skiten. Sen finns det dom som klagar hela tiden, klagar för klagandets skull (ohja, kuhin komer in även här!) Och det kan få vem som helst att vilja bryta nacken av en sådan person, men visst blir man glad av att höra något positivt från den? Och visst är det skönt att höra något negativ från någon som alltid är positiv? Att få lite bekräftelse på att denne också är en människa.
Egentligen tror jag att allt vi söker efter är bekräftelse, bekräftelse på vilka vi är. Bekräftelse på vilka alla andra är. Bekräftelse på att alla andra också är mänskliga.
Det är det som vi faller för hos människor, att de visar att det är mänskliga. Det är de vi gör när vi bjuder in någon i våra liv, visar att vi är mänskliga. När man träffar någon som man inte känner, eller knappt känner så skulle man lika gärna kunna vara en robot. När man sitter på bussen, går på stan eller handlar något, robot. Direkt när man träffar sina vänner, nära och kära, så sker förvandlingen från robot till människa. Så fort någon har släppt ut en mänsklig känsla till dig så är ni genast liiite närmare. Är det bara struntprat? Tänk efter nästa gång.
Man vill inte känna sig ensammast i världen om en känsla, man vill inte sticka ut. Man vill inte visa sig sårbar, för det är så dagens samhälle fungerar, vi visar oss inte sårbara om det inte verkligen krisar. Vi ska vara känslostarka, eller kalla? glada, tuffa och trevliga. Är det så våra ideal för omvärlden ser ut nu?
Man ska sticka ut, men då får man snea blickar. Man ska smälta in, men då syns man inte. Och syns man inte finns man inte. Man ska göra som man själv vill, men då får man frågan Varför? kastad på sig och blir ensam. Man ska göra som alla andra, men då blir man anklagad för att inte ha eget intiativ. Man ska vara sig själv, men man ska vara som alla andra. Vem kan leva upp till det här? Det är inte konstigt att världen är full av osäkerhet! Hur ska man kunna veta vad som är ok och vad som är ok?
Under tiden man funderar på det här kan det vara lite intressant att träna ögat. Kan du se vad dessa bilder föreställer?
¨
¨
Ansträng dig, titta, ansträng dig lite till och titta. Titta nääära, och sedan längre bort.
skriven
En kub, en örn och en fjäril.