i Louise huvud

Jag tog nattåget från Melbourne till Adelaide för att möta upp Niklas och (till mitt missnöje) mamma och pappa. Emma har ju haft ett stort skolprojekt där de byggt en solcellsdriven bil som åkt Australien över. De har åkt 300 mil enbart på solenergi och kom på femtonde plats av trettiosex bilar. De är även den första skandinaviska bilen som någonsin tagit sig in i mål. Rätt coolt faktiskt. 

Men då skulle alltså hennes pojkvän Niklas komma hit och kolla på målgången och sen resa vidare med Emma i tio dagar, och även mig då jag skulle joina. Och tydligen bestämde sig våra kära föräldrar för att de också skulle med. Vanliga människor älskar att umgås med sina föräldrar. Jag tycker om det någon gång per år. Inte när jag nyligen bott med dem i tre veckor i streck och absolut inte i ett annat land. Så sen i onsdags har jag alltså vandrat runt med dem och Niklas och väntat på Emma. Bilen är i mål och det var ju kul att se, men de har fortfarande saker kvar att göra och Emma springer runt och är stressad och har endast solbilar i huvudet. Mamma och pappa är som två handlingsförlamade barn som inte kan engelska och Niklas är lika uttråkad som mig men försöker att inte visa det. Det är tur att det är kul att umgås med Niklas, för i mina föräldrars sällskap är jag inte långt ifrån ett nervöst sammanbrott!  Här åker man till andra sidan jorden för att slippa Sverige (och dem!!!) och uppleva något nytt, men istället får man två veckor  med mamma som går hack i häl på en och tjatar om Värmland.  Vad är det med värmlänningar och att inte kunna släppa sitt landskap? Varenda jävla inbiten värmlänning: "Jo dä ä väl fint, men i Värmland har vi ju älgar å skogeeen å förra vecka kleppte granna gräääse! " Om de åker till ett annat landskap så är det som att åka till ett annat land, men ingenting kommer någonsin att vara lika bra som "hemma". 

Det enda vi gjort är att vandra runt i Adelaide  (som inte verkar vara en särskilt speciell stad) och tittat på solbilar som jag också är fruktansvärt trött på. Jag förstår inte vad mina päron gör här, de verkar inte vilja något utan går bakom mig som två vilsna barn och vet inte någonting. Jag känner mig som en förälder som måste hålla koll på dem för uppenbarligen klarar de ingenting själva! De kan inte ens gå igenom ett rum utan att det är stökigt efteråt! Jag går och plockar och städar och diskar efter dem. Hur fan lyckades de uppfostra och ta hand om fyra barn och en gård?! Det är för mig en gåta.

Slöseri på tid är vad detta är. Jag är i världens bästa land, med fotboja. Så känns det. Längtar så fruktansvärt tills de sätter sig på planet och åker hem! Andraårsvisum är inte ens en fråga längre. Och nästa år får de INTE åka hit. Jag vet att jag är en hemsk person på detta viset, jag hoppas väl att jag någon gång i framtiden ska ha utvecklat ett tålamod och tolerans starkare än vibranium så att jag kan umgås med dem. Men att bosätta mig i Värmland eller närheten finns inte ens på kartan! 

Längtar inte hem till Sverige för fem öre, tvärtom!  Har redan ångest över att jag någon gång måste åka tillbaka, men när jag väl gör det så blir det absolut inte på villkors vis tillbaka till skogen, det är ett som är säkert!

 

På tisdag är, förhoppningsvis,  Emma klar med projektet och då ska vi lämna Adelaide och åka vidare innan de flyger hem från Sydney där jag får återförenas med mina nya vänner! Hoppas verkligen att mor och far hittar en anledning till varför de är här och göra något annat än att gå bakom mig. Jag åkte själv för att slippa släpa på folk. Hatar att åka i grupp, allt blir så jävla ineffektivt. Tur att jag inte är bitter. Tror att jag kommer bli en ensamvarg. Det där med förhållande och familj låter och känns fruktansvärt och utmattande. 

 

För övrigt är Australien,  som jag nämnt ett antal gånger tidigare, MAGISKT!  Men tänkte att jag skulle skriva om det icke-magiska så ni får lite mer mänsklighet att läsa. (Och med ni menar jag DU,  hej Wäisy!) Men jag kanske bara är självisk? Eller fjorton år? Vad vet jag? Puss