När man släcker en ångest så väcker man en annan. Vi är såna otacksamma varelser vi människor, vi kommer aldrig någonsin bli nöjda med vad vi har. Fast det kanske är bra, det är ju det som driver oss till att fortsätta utforska världen och livet. För om vi hade lyssnat på Charles H. Duell 1899 när han sa att allt som går att uppfinna redan är uppfunnet så hade vi inte suttit där vi sitter idag. Vi hade förmodligen dött av tristess för att vi hade nöjt oss med tillvaron precis som den var. Nu menar jag inte att alla våra ångestar handlar om praktiska uppfinningar, utan mer om frågan om man ska nöja sig med det sämre även om det finns något bättre.

Jag brukar alltid tycka att det är längtandet som är det bästa. Att längta till något uppkommande. När det kommer, okej kul, men det tar slut fort och helt plötsligt måste man hitta något nytt att längta efter. Annars blir tillvaron extremt tråkig. Jag har faktiskt, pinsamt nog, flera gånger haft tanken: "Varför klagar hon på livet, hon har ju allt!" Bara för att människan har något som jag inte har, som jag strävar efter. Men när jag når det där målet så kommer jag ju inte att stanna och tänka: "Bra, jag lyckades. Nu är jag klar!" och sätta mig på en stol och ruttna bort. Då är det dags att hitta något nytt att ha panik över och längta till. För vad vore livet utan lite spänning, utan lite action, utan något att kämpa för? Fast jag kan ju inte påstå att jag är en människa som dagligen utforskar livet med en djungelhatt och kniv, kämpandes genom buskar och snår. Väldigt ofta sitter jag inne i mitt trygga rum och kollar på när alla andra kämpar sig fram därute. Ofta är jag för rädd för att ge mig ut och prova. Att leva, det är ju läskigt.
Då tänker jag på den där texten i den där låten ni vet. It's the soul afraid of dying that never learns to live.
Då skäms jag över mig själv. Är jag så rädd för att dö att jag inte vågar leva? Vilket slöseri på liv. Ska jag verkligen sitta i min glasbur och titta på när alla andra lever utanför och samtidigt äta upp mig själv i mitt "säkra" tillhåll?
Å andra sidan, hur vet jag att alla andra där ute lever? De kanske har samma tankebanor som mig, för rädda för att bli sårade att de inte riktigt lever precis så som de skulle vilja leva.
Jag känner mig ibland som en sköldpadda som en gång stack ut huvudet och slog skallen i en sten, och därför inte vågar sticka ut huvudet längre. Som håller sig inne i sitt skal och kikar ut lite då och då, mycket försiktigt.
Fast nog ljuger jag om jag skulle säga att jag sitter inne och stirrar på livet genom ett fönster 100% av min tid, nej, kanske bara 50%. Resten av tiden lever jag lite försiktigt med en bula i huvudet.

Längtan efter livets gång

Tankar och funderingar Kommentera
När man släcker en ångest så väcker man en annan. Vi är såna otacksamma varelser vi människor, vi kommer aldrig någonsin bli nöjda med vad vi har. Fast det kanske är bra, det är ju det som driver oss till att fortsätta utforska världen och livet. För om vi hade lyssnat på Charles H. Duell 1899 när han sa att allt som går att uppfinna redan är uppfunnet så hade vi inte suttit där vi sitter idag. Vi hade förmodligen dött av tristess för att vi hade nöjt oss med tillvaron precis som den var. Nu menar jag inte att alla våra ångestar handlar om praktiska uppfinningar, utan mer om frågan om man ska nöja sig med det sämre även om det finns något bättre.

Jag brukar alltid tycka att det är längtandet som är det bästa. Att längta till något uppkommande. När det kommer, okej kul, men det tar slut fort och helt plötsligt måste man hitta något nytt att längta efter. Annars blir tillvaron extremt tråkig. Jag har faktiskt, pinsamt nog, flera gånger haft tanken: "Varför klagar hon på livet, hon har ju allt!" Bara för att människan har något som jag inte har, som jag strävar efter. Men när jag når det där målet så kommer jag ju inte att stanna och tänka: "Bra, jag lyckades. Nu är jag klar!" och sätta mig på en stol och ruttna bort. Då är det dags att hitta något nytt att ha panik över och längta till. För vad vore livet utan lite spänning, utan lite action, utan något att kämpa för? Fast jag kan ju inte påstå att jag är en människa som dagligen utforskar livet med en djungelhatt och kniv, kämpandes genom buskar och snår. Väldigt ofta sitter jag inne i mitt trygga rum och kollar på när alla andra kämpar sig fram därute. Ofta är jag för rädd för att ge mig ut och prova. Att leva, det är ju läskigt.
Då tänker jag på den där texten i den där låten ni vet. It's the soul afraid of dying that never learns to live.
Då skäms jag över mig själv. Är jag så rädd för att dö att jag inte vågar leva? Vilket slöseri på liv. Ska jag verkligen sitta i min glasbur och titta på när alla andra lever utanför och samtidigt äta upp mig själv i mitt "säkra" tillhåll?
Å andra sidan, hur vet jag att alla andra där ute lever? De kanske har samma tankebanor som mig, för rädda för att bli sårade att de inte riktigt lever precis så som de skulle vilja leva.
Jag känner mig ibland som en sköldpadda som en gång stack ut huvudet och slog skallen i en sten, och därför inte vågar sticka ut huvudet längre. Som håller sig inne i sitt skal och kikar ut lite då och då, mycket försiktigt.
Fast nog ljuger jag om jag skulle säga att jag sitter inne och stirrar på livet genom ett fönster 100% av min tid, nej, kanske bara 50%. Resten av tiden lever jag lite försiktigt med en bula i huvudet.