Förut letade jag efter några papper, och som vanligt hittar man inte det man ska, utan man hittar något mycket intressantare. Min gamla dagbok. Dagboken som jag vända all min aggression till under sjuan, åttan och nian.
Jag har nu roat mig med att sitta och läsa igenom delar av den, och ÅH HERRE.
Jag älskar det, jag älskar att läsa hur Louise 13 ser på världen och om alla GIGANTISKA problem som vänder uppochner på tillvaron för henne, sånt som nu ingår i vardagen.
Samtidigt är det lite pinsamt att inse vilket jäkla låst tankesätt jag hade. Och vilket hemskt språk. "typ" och "palla" är med i varannan mening. Om man bara läste den boken utan att veta vem jag är eller vem jag var så skulle man tro att jag gick runt och var kroniskt arg och deprimerad hela tiden, jag trodde nog det själv också. Det var jag inte.
'
Jag trodde att jag var övertolkande NU, men gud hur kan en människa vara så... jag skulle ha behövt en hobby.
Nu är ju detta en dagbok, alla mina små hemligheter från förr ligger begravda därinne, så även om det inte är något som är aktuellt nu så ska jag vara trevlig mot mitt forntida jag och inte avslöja något direkt. Men några små "godbitar" kan väl få hamna här, i min virtuella publika dagbok.
'
"När jag kom till skolan idag stod hon med ryggen vänd mot mig, hon HATAR mig säkert!"
Eller så stod hon med ryggen vänd mot dig för att hennes skåp var på andra sidan. Lilla övertolkande flicka.
'
"Teater har säkert typ 300 poäng, jag har 230 poäng. 70 poäng på en termin! Omöjligt :(( Jag kommer bli uteliggare och få tigga pengar av rika folk på stan."
Ja verkligen, för man har ju bara två program att välja på. Teaterprogrammet och uteliggarprogrammet.
'
"Jag känner mig ensammast i världen! :( (förutom med mina vänner då!)"
Och vad var det du ville säga?
'
Det är trevligt att inse att jag har förändrats så otroligt mycket sen jag lämnade nyedsskola i molkom. Jag trodde att det var nu i efterhand som jag insåg hur mycket jag hatade den skolan, men jag insåg det tydligen mycket tidigare, enligt en grön sida i den rosa boken med lås.
'
Det är också trevligt att inse vad problemen krymper, något som nu är som en fis i rymden var i sjuan en betongklump i magen. Det som jag idag ser som problem hade nog inte den lilla fjanten på 14 år kunnat hantera. Det är trevligt att få lite perspektiv på just problem. Att få se med egna ögon hur löjligt något man gick och gruvade sig över var.
'
Ju större problem man får, desto mindre ser de föregående ut att vara. Men man har fortfarande gått in med lika mycket känsla.
Det är också ganska skönt att få lägga lite krut på ett mindre problem ibland. Att inse att det också betyder något. För om man alltid ryckte på axlarna över allt så skulle man snart glömma bort hur det känns att känna.
Den här bloggen förstår inte det här med styckeindelning. Ett litet problem.
Jag var fjorton år och ville inte vara den som bodde kvar
Tankar och funderingar En kommentarFörut letade jag efter några papper, och som vanligt hittar man inte det man ska, utan man hittar något mycket intressantare. Min gamla dagbok. Dagboken som jag vända all min aggression till under sjuan, åttan och nian.
Jag har nu roat mig med att sitta och läsa igenom delar av den, och ÅH HERRE.
Jag älskar det, jag älskar att läsa hur Louise 13 ser på världen och om alla GIGANTISKA problem som vänder uppochner på tillvaron för henne, sånt som nu ingår i vardagen.
Samtidigt är det lite pinsamt att inse vilket jäkla låst tankesätt jag hade. Och vilket hemskt språk. "typ" och "palla" är med i varannan mening. Om man bara läste den boken utan att veta vem jag är eller vem jag var så skulle man tro att jag gick runt och var kroniskt arg och deprimerad hela tiden, jag trodde nog det själv också. Det var jag inte.
'
Jag trodde att jag var övertolkande NU, men gud hur kan en människa vara så... jag skulle ha behövt en hobby.
Nu är ju detta en dagbok, alla mina små hemligheter från förr ligger begravda därinne, så även om det inte är något som är aktuellt nu så ska jag vara trevlig mot mitt forntida jag och inte avslöja något direkt. Men några små "godbitar" kan väl få hamna här, i min virtuella publika dagbok.
'
"När jag kom till skolan idag stod hon med ryggen vänd mot mig, hon HATAR mig säkert!"
Eller så stod hon med ryggen vänd mot dig för att hennes skåp var på andra sidan. Lilla övertolkande flicka.
'
"Teater har säkert typ 300 poäng, jag har 230 poäng. 70 poäng på en termin! Omöjligt :(( Jag kommer bli uteliggare och få tigga pengar av rika folk på stan."
Ja verkligen, för man har ju bara två program att välja på. Teaterprogrammet och uteliggarprogrammet.
'
"Jag känner mig ensammast i världen! :( (förutom med mina vänner då!)"
Och vad var det du ville säga?
'
Det är trevligt att inse att jag har förändrats så otroligt mycket sen jag lämnade nyedsskola i molkom. Jag trodde att det var nu i efterhand som jag insåg hur mycket jag hatade den skolan, men jag insåg det tydligen mycket tidigare, enligt en grön sida i den rosa boken med lås.
'
Det är också trevligt att inse vad problemen krymper, något som nu är som en fis i rymden var i sjuan en betongklump i magen. Det som jag idag ser som problem hade nog inte den lilla fjanten på 14 år kunnat hantera. Det är trevligt att få lite perspektiv på just problem. Att få se med egna ögon hur löjligt något man gick och gruvade sig över var.
'
Ju större problem man får, desto mindre ser de föregående ut att vara. Men man har fortfarande gått in med lika mycket känsla.
Det är också ganska skönt att få lägga lite krut på ett mindre problem ibland. Att inse att det också betyder något. För om man alltid ryckte på axlarna över allt så skulle man snart glömma bort hur det känns att känna.
Den här bloggen förstår inte det här med styckeindelning. Ett litet problem.