För det är väl det som allt går ut på, att förstå sig själv tillräckligt mycket för att klara av att leva med det. För det finns ingen annan person du behöver stå ut med mer än dig själv.
En kompis sa att jag är väldigt lätt att ha och göra med, och det är nog sant. Jag kan vända kappan efter vinden väldigt ofta. Jag funderade på hur det här kom sig, och kom fram till att det har att göra med en yngre Louise, väldigt mycket yngre: (håll i er, här kommer ett låååååååångt inlägg ;))
När jag var liten var jag en otrolig mes, jag skojar verkligen inte. Jag vågade aldrig säga vad jag tyckte eller säga emot någon (förutom min familj, men det vågade jag mest för att vara trotsig) På dagis var jag nog ganska cool, från mina minnen, ganska mesig, men fortfarande tillräckligt cool för att bestämma över mig själv.
Men när jag började skolan tappade jag allt det. Jag var så mesig, jag lät alla köra med mig. Jag bestämde ingenting och jag gick med på ALLT. Jag kunde knappt titta folk i ögonen, (det har jag fortfarande problem med) jag gjorde som alla andra, jag blev en tapetbit. Många kallade mig "härmapa" så fort jag gjorde som någon annan. Jag var inte min egen, jag var alla andra.
Jag var så himla rädd att ingen skulle tycka om mig om jag inte gjorde som dem sa eller ville. Jag var rädd att inte få några kompisar om jag hade annorlunda åsikter, jag var rädd för att bli utstött. Men jag trodde att det skulle vara så, jag tyckte inte att det var något konstigt. Jag hade kompisar som jag lekte med och hade kul :) Fantasi uti fingerspetsarna hade jag. Jag kom gärna med idéer, men bestämde aldrig. Men jag var inte blyg, det har jag aldrig vart. Jag var bara feg och osäker.
Nog tuffade jag till mig när jag blev äldre, i femman blev jag en bitch rent ut sagt. Jag funderar på om det beror på att då umgicks jag med fyrorna? För när jag var med yngre vågade jag säga till lite iaf. Sen började sexan och vi bytte skola. Hej mes. Det var först i åttan som jag vågade säga emot folk, och jävlar vad krånglig jag blev. Sa emot allt! Tyckte annorlunda, ville bara bort från den jag var.
Bort mot nian så började jag väl helt enkelt känna mig säker i vem jag var, fortfarande jävligt osäker, men säkrare och en egen person.
Sen jag började teater har jag bara blivit säkrare och säkrare, jag älskar Sundsta aka självförtroendehöjaren!
Någon gång ska jag helt och hållet släppa den yngre och osäkrare Louise. Jag önskar att jag inte hade vart en sån mes, men det var jag och kan inte göra något åt det.
Jag tror detta är en stor förklaring till varför jag är jag. Om någon har märkt att jag kanske ofta bryter ögonkontakt, byter åsikter väldigt fort, säger "njaaae" istället för "NEJ!" osv. Jag känner mig fortfarande obekväm att göra saker jag inte vet om jag klarar av framför andra, men jag gör det ändå för att våga.
Men jag jobbar på det mina vänner :) Välkommen till mina tankar.
Att sjunga inför lärarna var och är något av det värsta jag gjort och jag skäms fortfarande över att jag gjorde det då jag vet hur hemskt det lät. Ingen stolthet där, än.
(nehepp, det verkar som om bloggen vägrar göra styckeindelning. great!)
Ett försök till en förklaring
Tankar och funderingar 3 kommentarerFör det är väl det som allt går ut på, att förstå sig själv tillräckligt mycket för att klara av att leva med det. För det finns ingen annan person du behöver stå ut med mer än dig själv.
En kompis sa att jag är väldigt lätt att ha och göra med, och det är nog sant. Jag kan vända kappan efter vinden väldigt ofta. Jag funderade på hur det här kom sig, och kom fram till att det har att göra med en yngre Louise, väldigt mycket yngre: (håll i er, här kommer ett låååååååångt inlägg ;))
När jag var liten var jag en otrolig mes, jag skojar verkligen inte. Jag vågade aldrig säga vad jag tyckte eller säga emot någon (förutom min familj, men det vågade jag mest för att vara trotsig) På dagis var jag nog ganska cool, från mina minnen, ganska mesig, men fortfarande tillräckligt cool för att bestämma över mig själv.
Men när jag började skolan tappade jag allt det. Jag var så mesig, jag lät alla köra med mig. Jag bestämde ingenting och jag gick med på ALLT. Jag kunde knappt titta folk i ögonen, (det har jag fortfarande problem med) jag gjorde som alla andra, jag blev en tapetbit. Många kallade mig "härmapa" så fort jag gjorde som någon annan. Jag var inte min egen, jag var alla andra.
Jag var så himla rädd att ingen skulle tycka om mig om jag inte gjorde som dem sa eller ville. Jag var rädd att inte få några kompisar om jag hade annorlunda åsikter, jag var rädd för att bli utstött. Men jag trodde att det skulle vara så, jag tyckte inte att det var något konstigt. Jag hade kompisar som jag lekte med och hade kul :) Fantasi uti fingerspetsarna hade jag. Jag kom gärna med idéer, men bestämde aldrig. Men jag var inte blyg, det har jag aldrig vart. Jag var bara feg och osäker.
Nog tuffade jag till mig när jag blev äldre, i femman blev jag en bitch rent ut sagt. Jag funderar på om det beror på att då umgicks jag med fyrorna? För när jag var med yngre vågade jag säga till lite iaf. Sen började sexan och vi bytte skola. Hej mes. Det var först i åttan som jag vågade säga emot folk, och jävlar vad krånglig jag blev. Sa emot allt! Tyckte annorlunda, ville bara bort från den jag var.
Bort mot nian så började jag väl helt enkelt känna mig säker i vem jag var, fortfarande jävligt osäker, men säkrare och en egen person.
Sen jag började teater har jag bara blivit säkrare och säkrare, jag älskar Sundsta aka självförtroendehöjaren!
Någon gång ska jag helt och hållet släppa den yngre och osäkrare Louise. Jag önskar att jag inte hade vart en sån mes, men det var jag och kan inte göra något åt det.
Jag tror detta är en stor förklaring till varför jag är jag. Om någon har märkt att jag kanske ofta bryter ögonkontakt, byter åsikter väldigt fort, säger "njaaae" istället för "NEJ!" osv. Jag känner mig fortfarande obekväm att göra saker jag inte vet om jag klarar av framför andra, men jag gör det ändå för att våga.
Men jag jobbar på det mina vänner :) Välkommen till mina tankar.
Att sjunga inför lärarna var och är något av det värsta jag gjort och jag skäms fortfarande över att jag gjorde det då jag vet hur hemskt det lät. Ingen stolthet där, än.
(nehepp, det verkar som om bloggen vägrar göra styckeindelning. great!)